”Enligt min mening är sanningsintresset så starkt att det inte bara är försvarligt att berätta, utan nödvändigt.” Göran Lambertz har skrivit en tänkvärd betraktelse rörande Kevindokumentären. Följ länken för att läsa den.
Etikett: kevin-fallet Sida 1 av 2
SVT Opinion publicerade den 29 mars en debattartikel av advokat Thomas Olsson, angående mitt inblandande i Kevinfallet. Jag har nu skrivit en replik på denna, vilken finns att läsa här nedan samt i sitt sammanhang på följande länk: [Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”]
Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”
Thomas Olsson skriver på SVT Opinion att utpekandet av bröderna ”saknade helt stöd i fakta”.
Han vet mycket väl att det inte var så.
Huruvida bevisningen räckte för att peka ut bröderna kan man tvista om.
Två åklagare har gjort skilda bedömningar i den frågan.
Nu är det den senare bedömningen som ska gälla.
Men Olsson – som är en erfaren och skicklig försvarsadvokat – vet naturligtvis att det inte går att säga att alla misstankar är borta.
Det tillhör hans roll som försvarare att lägga ut dimridåer i bevisfrågan och anknyta till den mediadramaturgi som förutsätter att sanningen till slut har uppenbarats.
Olsson går emellertid längre och påstår att jag skulle ha ”kannibaliserat” på lögner.
Jag har föreläst och skrivit böcker utifrån de beslut som tagits inom rättsväsendet.
Utredningsarbetet 1998 var ambitiöst och huvudsakligen skickligt gjort från polisens sida.
Jag vill även tro att de psykologer från Barn- och ungdomspsykiatrin som biträdde polisen på daglig basis och satt med vid förhören när bröderna förhördes hade ambitionen att tillvarata barnens bästa.
Andra får bedöma min insats under den del av utredningen då jag kontaktades.
Jag vet, fast Olsson inte vill förstå det, att min input, på samma sätt som SKL och andra som konsulterades baserades på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster (jämför fallet Quick) och hör inte hemma i en seriös diskussion om rättsväsendets hantering av Kevin-fallet.
Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet
SVT Opinion bad mig kommentera åklagare Niclas Wargrens presskonferens angående Kevin-fallet. Det har jag gjort med debattinlägget nedan. På följande länk kan du läsa artikeln i sitt sammanhang: [Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”]
Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”
Åklagaren Niclas Wargren slår fast att bröderna inte var inblandade i Kevins död, de har inte ens varit närvarande vid dödsfallet.
I den tidigare utredningen var bedömningen den motsatta.
De olika bedömningarna vilar på i allt väsentligt samma utredningsmaterial. Varför är det då självklart att anse att sanningen nu uppenbarats?
Bevisläget är – till skillnad mot vad åklagaren gjorde gällande vid presskonferensen – långt ifrån glasklart.
Man kan visserligen hävda, utan att det är helt fel, att bevisningen inte är tillräcklig för ett konstaterande att bröderna dödade Kevin.
Det går att komma till en annan slutsats nu än vad som skedde 1998.
Och det hade då naturligtvis varit otänkbart att lägga ner utredningen utan att försöka komma fram till hur Kevin dog.
Det som skedde var fullt rimligt och slutsatsen fullt befogad så som utredningen såg ut: Den enkla sanning som nu försvunnit ur synfältet är att bröderna redan samma kväll hade berättat att de hade varit nere vid vattnet när Kevin dog.
Och de berättade sedan relativt detaljerat hur de själva hade varit inblandade vid flera tillfällen och för olika personer.
Visserligen är några av förhören skolboksexempel på hur barnförhör inte ska gå till, men det betyder inte att allt bröderna och föräldrarna berättat om Kevins död är otillförlitligt.
Att barnen har berättat inkonsekvent i vissa delar såsom åklagare Wargren anför är inte anmärkningsvärt, det är så barn gör i låga åldrar, precis som att de håller tillbaka information om svåra händelser, vilket är väl belagt inom psykologisk forskning.
Det är en stor skillnad mellan ”inte tillräcklig bevisning” och ”avförda från alla misstankar”.
Åklagare Wargren som nu upphöjts till domare av media har varit ivrig att avfärda allt vad bröderna och föräldrarna berättat under och inte minst efter utredningen.
Wargren har också i sina kontakter med mig varit påfallande ointresserad av allt som talade för att bröderna varit inblandade i Kevins död.
Att bröderna har avförts handlar förmodligen mer om att medvetet eller omedvetet efterfölja den allmänna opinionen än om faktisk bevisvärdering.
Det förefaller vara spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till, precis som med Bergwallkommissionen.
Detta benämns som konfimeringsbias inom psykologin.
Rättsväsendet har anledning till självrannsakan av andra skäl än som nu framförs i media från olika håll.
För närvarande har ingen klarhet nåtts om vad som faktiskt hände när Kevin dog.
Det som är frustrerande är att redovisningen från åklagaren och framför allt det som framförs i media inte ger människor en chans att förstå vad som har hänt.
Inga kritiska frågor ställs, till exempel hur kommer det sig att bröderna kom in i utredningen 1998 överhuvudtaget?
Och jag ser ett bristande ansvar i relation till brottsoffret och hans familj.
Kevin som brottsoffer har helt tappats bort.
Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet
Med anledning av att SVT mörkar viktig information i Kevin-fallet och förhalar ärendet i Granskningsnämnden väljer jag att dela vår anmälan. Jag förmedlar även en del av den information som framkom från föräldrarna och Socialtjänsten efter att utredningen avslutades.
Anmälan till Granskningsnämnden angående Kevindokumentaren
Anteckning från Socialtjänstutredning 991214 (Bilaga 3)
”Samma eftermiddag som vi har haft ovanstående utvärdering med föräldrarna träffade barnpsykolog Bengt-Göran Johansson barnen. Christian berättar då för honom att fadern förbjudit honom att berätta att han dödat Kevin. När han efter händelsen 980816 kom hem till Weine och Eva ritade han en teckning som visade var Kevin låg och vad som hade hänt. Weine rev sönder teckningen och sade att han ej trodde Christian. Han sade sedan till pojken att han ej fick berätta detta för någon. Detta sade han till Christian flera gånger under den följande veckan. Robin berättade att det snurrade runt i hans huvud. Detta p.g.a. att pappa ibland hade sagt att han skulle berätta allt för Bengt-Göran och ibland sade pappa att han inte fick berätta någonting. Just denna dag hade pappa sagt han inte fick berätta någonting. Barnen berättade också för Bengt-Göran att de lämnat Kevin flytandes i vattnet vid bryggan. Hur han hamnade på lastpallen kände de ej till.”
Jag har skickat in artiklar till Svenska Dagbladet om att jag inte företräder teorier om bortträngning. Trots SvD:s vetskap om min ståndpunkt och att de nekat mig publicering låter de Rickard L Sjöberg strax därpå få påstå att jag fört in denna typ av teorier i rättsutredningar. SvD nekar mig därefter utrymme för en replik! Jag lägger upp den här (i utvidgad form). Här kan du ladda ner artikeln som PDF: [Sjöberg och sanningen – Sven Å Christianson]
Sjöberg och sanningen
Det finns en rad allvarliga felaktigheter i det Sjöberg skriver i SvD den 26/9. I min replik lyfter jag några av hans medvetna eller omedvetna förvanskningar.
Sjöberg skriver att utpekandet av de två bröderna i Kevinfallet ”tycks ursprungligen ha byggt på Sven Å Christiansons påstådda erfarenhet av barnvittnespsykologisk forskning”. Fakta är att polisens misstankar mot bröderna bygger på uppgifter som finns långt innan jag kontaktades. Sjöbergs uppgifter/påstående om att pojkarna har ett alibi har ännu inte konstaterats.
Sjöberg anmärker på ett ”vetenskapligt test” som enligt honom ”kom att bli ett av de viktigaste bevisen mot Bergwall” avseende morden på två norska kvinnor Trine Jensen och Gry Storvik. Fakta är att testet genomfördes för att visa att det inte går att komma fram till de fakta som Bergwall uppger genom att endast läsa pressmaterial. Det var detta åklagaren ville ha svar på, d.v.s. att i möjligaste mån utesluta tidningsuppgifter som källa. Premisserna är tydliga. Testet säger inget om andra alternativa källor till Bergwalls uppgifter, d.v.s. hur och när han kommit fram till det han uppger. Detta klargjordes förstås under huvudförhandlingen. Hur domstolar sedan bevisvärderar testets utfall är inte den sakkunniges sak.
Sjöberg ser mig som ansvarig för att polisen i Södertälje pekat ut en tolvårig pojke som skyldig till mord på sin bästa kompis, det s.k. sax-mordet i Hovsjö. ”Deras viktigaste bevis tycks ha varit hans föregivet återuppväckta minnen av mordet vilka lockas fram med hjälp av Christiansons högst oortodoxa förhörsmetoder. Utpekandet tycks i sin tur ha inspirerat en brutal tvångsvård med bland annat höga doser ADHD-mediciner med svåra biverkningar under många år.”
Att bortträngda minnen inte har något som helst med Hovsjöfallet eller andra nämnda utredningar att göra är lätt att förstå utifrån det enkla faktum att varken polis, åklagare, jag själv eller de misstänkta påtalar att de återhämtat bortträngda minnen. Sjöberg hävdar enträget att jag har fört in teorier om bortträngda minnen i olika rättsutredningar, först i fallet Thomas Quick och nu senast i Kevin- och Hovsjöfallen. Den ifrågasatta teori som jag felaktigt påstås ha haft som grund för mitt arbete skulle vara att en person kan ha bortträngda minnen av dödligt våld, minnen som sedan kunnat återhämtas i terapi, i polisförhör och rekonstruktioner. Det är korrekt att jag hänvisat till bortträngning, dissociation, psykogen amnesi osv som ett reellt, om än mycket ovanligt fenomen när det gäller vuxna offer för traumatiska upplevelser. Däremot har jag i en mängd sammanhang (vetenskapliga arbeten, föreläsningar och expertutlåtanden) påtalat att när det gäller gärningspersoners minnen av våldsbrott är det högst osannolikt att dessa personer inte kan minnas brotten i sig. Förvisso hävdar en ansenlig del misstänkta glömska inledningsvis i en förundersökning. Om skälen till påstådda minnesförluster, motsägelser eller ”haltande” berättelser hos misstänkta gärningspersoner kan vi inte säga något säkert om. Hypotetiskt kan det bl.a. handla om att de inte vill/orkar berätta, vill vilseleda polisen eller att de fantiserar och hittar på parallellt med det sakliga. För barn handlar det om förnekanden. Vad som dock är uppenbart är att fenomenet bortträngning inte är tillämpligt vare sig när det gäller Quicks tidigare erkännanden (han säger att berättelserna konstruerades utifrån vad han lärde sig om morden genom terapin, polisförhören och tidningsstudier) eller de två brödernas berättelser i polisutredningen angående Kevins död eller i Hovsjöfallet. I det senare uppger ju den misstänkte att han ljugit sig igenom hela förundersökningen.
I olika sammanhang har jag i detalj och på en rad punkter med tydlighet visat att teorin om bortträngda minnen inte på något vis varit aktuell i nämnda utredningar. Då jag förnekats utrymme att klargöra detta på debattsidor gör jag istället som svensk media nu har för vana att göra och citerar Sjöberg som den sanningssägare han vill framstå som. I en intervju i Sjukhusläkaren 27/9-17 sägs bland annat: ”Även om han [Sjöberg] säger att han aldrig har strävat efter att bli en debattör finns det en faktor, något som han kallar för ”en liten egenhet”, som har visat vägen genom hela hans liv. Han upplever det som djupt obehagligt att ljuga och har till och med svårt för även den vitaste av lögner.”
Sjöberg säger: ”I vissa avseenden är det en ganska sympatisk egenskap, men om man ser på det ur ett fågelperspektiv så är det inte alltid helt lyckat. Jag väljer till exempel ofta att vara ärlig i situationer där det inte gynnar mig eller, ännu värre ur ett moraliskt perspektiv, den jag är ärlig mot” och ”Jag upplever till exempel inte att jag har tagit någon strid alls, utan konsekvent valt att vara hederlig medan andra som ser mig utifrån kanske skulle uppfatta att det handlar om att jag har en debattglad personlighetstyp.”
Angående fallet Thomas Quick säger Sjöberg i samma intervju: ”När jag berättade om mina slutsatser för Bergwallkommissionen så avslutades det med, så som jag minns det, att Kjell Asplund och Daniel Tarschys som ju var tongivande personer i kommissionen, skakade hand med mig och sa något i stil med att jag var en visselblåsare och att de ville tacka så mycket för det fina jobb jag hade gjort… tänk om jag då, någon gång i mitten på 90-talet, hade kunnat föreställa mig hur den här historien skulle sluta. Det var lite som att jag 20 år senare plötsligt tittar upp i himmelen där änglar blåser fanfar och en gubbe med vitt skägg och vit klänning kommer ner för en trappa, räcker fram handen och säger ’jag vill skaka hand med dig Rickard för det var tufft ett tag, men du gjorde det rätta. Bra jobbat!’ innan han kliver tillbaka upp igen. Nu är inte Kjell Asplund gud, men det var ändå en märkligt skön känsla.
När verkligheten uppdagas i ovannämnda ”rättsskandaler” kan sanningen komma att bli brutal mot Rickard L Sjöberg och hans självhävdade hederlighetspatos.
Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet
DN Kultur publicerade den 19 juni en artikel där Sven Å Christianson ger ytterligare svar rörande Quick- och Kevinförhören.
- DN Kultur: ”Psykoanalytikerna saknar känsla för källkritik” [PDF-version] [DN:s webb]