”Enligt min mening är sanningsintresset så starkt att det inte bara är försvarligt att berätta, utan nödvändigt.” Göran Lambertz har skrivit en tänkvärd betraktelse rörande Kevindokumentären. Följ länken för att läsa den.
Etikett: fallet kevin
SVT Opinion publicerade den 29 mars en debattartikel av advokat Thomas Olsson, angående mitt inblandande i Kevinfallet. Jag har nu skrivit en replik på denna, vilken finns att läsa här nedan samt i sitt sammanhang på följande länk: [Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”]
Sven Å Christianson: ”Thomas Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster”
Thomas Olsson skriver på SVT Opinion att utpekandet av bröderna ”saknade helt stöd i fakta”.
Han vet mycket väl att det inte var så.
Huruvida bevisningen räckte för att peka ut bröderna kan man tvista om.
Två åklagare har gjort skilda bedömningar i den frågan.
Nu är det den senare bedömningen som ska gälla.
Men Olsson – som är en erfaren och skicklig försvarsadvokat – vet naturligtvis att det inte går att säga att alla misstankar är borta.
Det tillhör hans roll som försvarare att lägga ut dimridåer i bevisfrågan och anknyta till den mediadramaturgi som förutsätter att sanningen till slut har uppenbarats.
Olsson går emellertid längre och påstår att jag skulle ha ”kannibaliserat” på lögner.
Jag har föreläst och skrivit böcker utifrån de beslut som tagits inom rättsväsendet.
Utredningsarbetet 1998 var ambitiöst och huvudsakligen skickligt gjort från polisens sida.
Jag vill även tro att de psykologer från Barn- och ungdomspsykiatrin som biträdde polisen på daglig basis och satt med vid förhören när bröderna förhördes hade ambitionen att tillvarata barnens bästa.
Andra får bedöma min insats under den del av utredningen då jag kontaktades.
Jag vet, fast Olsson inte vill förstå det, att min input, på samma sätt som SKL och andra som konsulterades baserades på vetenskap och beprövad erfarenhet.
Olssons personangrepp på mig följer ett trist mönster (jämför fallet Quick) och hör inte hemma i en seriös diskussion om rättsväsendets hantering av Kevin-fallet.
Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet
SVT Opinion bad mig kommentera åklagare Niclas Wargrens presskonferens angående Kevin-fallet. Det har jag gjort med debattinlägget nedan. På följande länk kan du läsa artikeln i sitt sammanhang: [Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”]
Sven Å Christianson: ”Spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till”
Åklagaren Niclas Wargren slår fast att bröderna inte var inblandade i Kevins död, de har inte ens varit närvarande vid dödsfallet.
I den tidigare utredningen var bedömningen den motsatta.
De olika bedömningarna vilar på i allt väsentligt samma utredningsmaterial. Varför är det då självklart att anse att sanningen nu uppenbarats?
Bevisläget är – till skillnad mot vad åklagaren gjorde gällande vid presskonferensen – långt ifrån glasklart.
Man kan visserligen hävda, utan att det är helt fel, att bevisningen inte är tillräcklig för ett konstaterande att bröderna dödade Kevin.
Det går att komma till en annan slutsats nu än vad som skedde 1998.
Och det hade då naturligtvis varit otänkbart att lägga ner utredningen utan att försöka komma fram till hur Kevin dog.
Det som skedde var fullt rimligt och slutsatsen fullt befogad så som utredningen såg ut: Den enkla sanning som nu försvunnit ur synfältet är att bröderna redan samma kväll hade berättat att de hade varit nere vid vattnet när Kevin dog.
Och de berättade sedan relativt detaljerat hur de själva hade varit inblandade vid flera tillfällen och för olika personer.
Visserligen är några av förhören skolboksexempel på hur barnförhör inte ska gå till, men det betyder inte att allt bröderna och föräldrarna berättat om Kevins död är otillförlitligt.
Att barnen har berättat inkonsekvent i vissa delar såsom åklagare Wargren anför är inte anmärkningsvärt, det är så barn gör i låga åldrar, precis som att de håller tillbaka information om svåra händelser, vilket är väl belagt inom psykologisk forskning.
Det är en stor skillnad mellan ”inte tillräcklig bevisning” och ”avförda från alla misstankar”.
Åklagare Wargren som nu upphöjts till domare av media har varit ivrig att avfärda allt vad bröderna och föräldrarna berättat under och inte minst efter utredningen.
Wargren har också i sina kontakter med mig varit påfallande ointresserad av allt som talade för att bröderna varit inblandade i Kevins död.
Att bröderna har avförts handlar förmodligen mer om att medvetet eller omedvetet efterfölja den allmänna opinionen än om faktisk bevisvärdering.
Det förefaller vara spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till, precis som med Bergwallkommissionen.
Detta benämns som konfimeringsbias inom psykologin.
Rättsväsendet har anledning till självrannsakan av andra skäl än som nu framförs i media från olika håll.
För närvarande har ingen klarhet nåtts om vad som faktiskt hände när Kevin dog.
Det som är frustrerande är att redovisningen från åklagaren och framför allt det som framförs i media inte ger människor en chans att förstå vad som har hänt.
Inga kritiska frågor ställs, till exempel hur kommer det sig att bröderna kom in i utredningen 1998 överhuvudtaget?
Och jag ser ett bristande ansvar i relation till brottsoffret och hans familj.
Kevin som brottsoffer har helt tappats bort.
Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet
Med anledning av att SVT mörkar viktig information i Kevin-fallet och förhalar ärendet i Granskningsnämnden väljer jag att dela vår anmälan. Jag förmedlar även en del av den information som framkom från föräldrarna och Socialtjänsten efter att utredningen avslutades.
Anmälan till Granskningsnämnden angående Kevindokumentaren
Anteckning från Socialtjänstutredning 991214 (Bilaga 3)
”Samma eftermiddag som vi har haft ovanstående utvärdering med föräldrarna träffade barnpsykolog Bengt-Göran Johansson barnen. Christian berättar då för honom att fadern förbjudit honom att berätta att han dödat Kevin. När han efter händelsen 980816 kom hem till Weine och Eva ritade han en teckning som visade var Kevin låg och vad som hade hänt. Weine rev sönder teckningen och sade att han ej trodde Christian. Han sade sedan till pojken att han ej fick berätta detta för någon. Detta sade han till Christian flera gånger under den följande veckan. Robin berättade att det snurrade runt i hans huvud. Detta p.g.a. att pappa ibland hade sagt att han skulle berätta allt för Bengt-Göran och ibland sade pappa att han inte fick berätta någonting. Just denna dag hade pappa sagt han inte fick berätta någonting. Barnen berättade också för Bengt-Göran att de lämnat Kevin flytandes i vattnet vid bryggan. Hur han hamnade på lastpallen kände de ej till.”