I norska tidningen Dagbladet frågar journalisten Knut-Eirik Lindblad om jag har sett spelfilmen ”Quick” om Thomas Quick/Sture Bergwall. Här är mitt svar till honom.

190929

Till
Knut-Eirik Lindblad
Journalist, Dagbladet

Hej Knut-Eirik,

Jag har inte sett filmen ”Quick”, men har förstått att den har några duktiga skådespelare, även om de bleknar vid jämförelse med skådespelarinsatserna hos den äkta Thomas Quick/Sture Bergwall (se bloggen Mysterium 24). Jag har även hört från kollegor och andra att för den som inte reflekterar och är oinsatt kan filmen framstå som trovärdig.

De som varit involverade i filmprojektet (Håfström, Dencik m fl) samt recensenter har presenterat filmen som liggande mycket nära sanningen, med vissa filmiska justeringar. Detta är förstås ett falsarium på många sätt, men främst därför att filmen bygger på Hannes Råstams bok Fallet Thomas Quick – Att skapa en seriemördare. De som följt med i debatten vet att Råstams bok är fylld av faktafel, vilseledanden och lögner som för bort läsaren från det som verkligen hände.

Med anledning av att du ”Har intervjuet skuespiller David Dencik om dramafilmen Quick”,kan jag inte avstå ifrån några kommentarer om det Dencik framfört i olika sammanhang om fallet. Dencik som spelar Thomas Quick visste knappt att fallet fanns förrän han 2012 läste Råstams bok om och om igen och såg till att köpa rättigheterna för att göra film av boken. ”Jag vill göra Hannes Råstams bok rättvisa”,säger David Dencik när han intervjuas i Sveriges Radio. På vilket sätt undrar jag? Dencik kan ju inte ha gjort minsta ansats till att kontrollera ens de enklaste fakta angående ett påstått telefonsamtal, mellan Råstam och Thereses mor, som aldrig hade ringts, beskrivningen av en neddrogad Quick, ett hävdat alibi, Quicks konfirmation, Thereses tänder och böjveckseksem, hur jag förmedlat utredningsdetaljer till Quick, mm mm.

Inför filmpremiären intervjuades David Dencik i tidningen Modern Psykologi (Nr 1, 2019, sid 22-29) och berättade om sin fascination för detta rättsfall och hur ”Sture Bergwalls öde låg och skavde i hans undermedvetna”. Han sökte svar genom ta del av så mycket material som möjligt, läste artikel efter artikel, men framför allt i Hannes Råstams bok (vilken innehåller hundratalet fel). Dencik ville reda ut frågorna om Quick som lögnare och de som utredde Quick.”Att vara så totalt självutplånande inställsam som Thomas Quick var. Det är makalöst. Hur kan man ha en så stark drift att ställa sig in i att man till och med tar på sig skulden för mord för att man inte vill göra någon ledsen?frågar sig David Dencik. Och, ”Varför avsade sig gänget kring Thomas Quick sitt eget kritiska tänkande? Varför var de så lättlurade. Jag menar, hans erkännanden var ju rasande otrovärdiga”

Dencik må vara en god skådespelare och tidskriften Modern Psykologikan säkert ha haft ett seriöst syfte med intervjun avseende skådespelarens ambitioner, men för att förstå gärningspersoner till grovt sexuellt och dödligt våld krävs annat än fascination och en bok av Hannes Råstam. David Dencik är inte ensam om att gå vilse. Under mina föreläsningar har jag framhållit detta med att förstå den komplexitet som finns i varför förövare begår sexuellt och dödligt våld samt hur de förhåller sig till brotten i polisutredningar och inom vården (som du säkert vet har Quick/Bergwall serievåldtäkter, mordförsök och gisslantagande i sitt bagage innan han erkände morden). Men det vi ser och hör i debatten är inte att förstå. Det finns snarare ett behov hos allmänheten och journalister att ta till sig de enkla svaren. Och det enkla är att Bergwall var ingen seriemördare (typ, det finns inga seriemördare här i Norden), utan snarare en harmlös missbrukare med psykiska besvär.  Det enkla är att förneka hans skuld, hans sadistiska pedofili och psykopatiska beteende. Ingen kan väl föreställa sig att Bergwall släpptes ut fast han gjort sig skyldig till bestialiska och sadistiska mord på bl a barn. Det är alldeles för otroligt för att man ska kunna tro att det är sant. För sånt händer inte.

Allmänheten får exakt samma story om en gigantisk rättsskandal gång på gång, förmedlad av allvetande tv-experter, jurister, ”nyttiga idioter”, men framför allt av okritiska journalister som jamsar med. Och i Sverige får endast en åsikt finnas i den mediala världen. Vi har kommit dithän att till och med skådespelare och filmrecensenter uttalar sig med auktoritet och övertygelse om den stora rättsskandalen. Filmkritikern Ronny Svensson i TV4 gör sig till tolk av hur fel det blev i rättsutredningen.  Samtidigt som han uttalar sig lyriskt om filmen Quick utkräver han straff för åklagaren, advokaten med flera för att de ”anklagat Quick” för mord. Det är hit nivån har kommit. Att Quick Bergwall blev oskyldigt dömd för mord är numera lika sant som att Jorden är rund.

Man talar om en mörk tid i svensk rättshistoria. Men kanske är det också en mörk tid i svensk mediahistoria. Avsaknad av en effektiv kvalitetssäkring är uppenbar, hur svårt man har att kolla fakta när det gäller en populär historia som man bestämt sig för att hylla.Kritiker får komma till tals på alla sätt, i morgonsoffor dag efter dag i dagstidningar och tidskrifter. Men de som utsätts för kritiken tillfrågas inte eller refuseras när de skickar artiklar till tidningar som Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen, Fokus, Scoop m fl. Den motivering som bland annat ges är att Råstam är död och kan inte förvara sig. Psykoterapeuten Margit Norell är också död, men henne har det gått alldeles utmärkt att kritisera och förlöjliga utan att hon kunnat försvara sig. Och, de som varit delaktiga i utredningen och vid liv är satta i karantän. Du är den enda från media som hört av dig till mig med frågor om filmen!

Så till dina frågor!

Eftersom jag inte har sett ”Quick”-filmen kan jag inte kommentera specifikt hur jag framställs i handlingen, däremot kan jag utifrån dina frågor gott och väl informera dig om mitt uppdrag och min roll i de mordutredningar jag medverkat i.

Din fråga: Mer spesifikt, framstillingen av at du bevisst påvirker Sture Bergwall til å hente fram historier og minner av drap hos ham, som han ikke har begått.

Det finns en slags uppfattning om att jag givit regi i utredningen samt väglett och berömt Quick/Bergwall för att säga ”rätt” saker. Detta är helt i grunden felaktigt. De frågeställningar som åklagaren och de utredande poliserna ville ha hjälp med när jag kontaktades 1994 var följande: 1) Är Quick/Bergwall en möjlig/potentiell gärningsman till upprepat dödligt våld? 2) Kan Bergwalls minnen av morden vara tillförlitliga då de hade begåtts för mycket länge sedan? 3) Hur bör han förhöras och ifrågasättas utifrån rättspsykologisk forskning? Dessa frågor besvarades av mig dels genom att gå igenom hans bakgrund, dels genom att testa hans minnesförmåga. Därutöver instruerade jag utredningsgruppen om kognitiv intervjuteknik samt betydelsen av vallningar/rekonstruktioner.

Det är inte sällan jag fått höra att jag påverkat såväl Sture Bergwall som förhörsledaren Seppo Pentinnen under polisförhören. Alla som deltagit i utredningen eller har tagit del av förhörsprotokollen känner till att jag intesatt med vid polisförhören. Jag fanns inte ens på plats i Säter när dessa hölls på Säters sjukhus eller andra platser. Endast vid ett (!) av de cirka 100 förhör som hölls satt jag med en kort stund och detta var alldeles i början av min kontakt med utredningen. Däremot var jag närvarande vid ett flertal vallningar och rekonstruktioner och fanns i närheten av de förhör som hölls då. Så min fråga till dig är: Vad visar filmen? Eftersom jag inte deltog i förhören, kunde jag påverka Bergwall kring det han sa i förhörssituationerna?

Jag instruerade däremot Seppo Penttinen om vad kognitiv förhörsteknik innebar, vilket ärintervjumetodik som även idag lärs ut till förhörsledare inom polisen.Däremot gav jag aldrig direkta förslag på hur frågorna skulle ställas/formuleras i förhören. Detta kan lätt kontrolleras med Seppo Penttinen. Min roll var inte att värdera Quicks uppgifter i förhören. Jag har överhuvudtaget inte läst särskilt många förhörsprotokoll. Min uppgift var inte heller att bedöma sanningshalten i hans uppgifter. Mina kommentarer rörde sig om utförandet av vallningar och rekonstruktioner, vilket jag rekommenderade starkt just för att undvika mängden frågor som lätt kan vara suggestiva och ledande. Det är just detta som undviks med den kognitiva intervjumetodiken och även med rekonstruktioner. ”Ju färre frågor desto mer information” är mottot i den kognitiva intervjumetodiken. Återigen vad visar filmen avseende detta?

Jag har undervisat och givit heldagskurser i kognitiv intervjumetodik under många år och i en mängd sammanhang/för ett stort antal olika myndigheter (se min privata hemsida). Jag har även skrivit boken ”Avancerad förhörs- och intervjumetodik” tillsammans med två medförfattare där denna intervjumetodik beskrivs ingående. Jag förstår att du inte har ingående kunskaper i metodiken, men kanske kan jag vid tillfälle beskriva tekniken för dig.

Så till omständigheten att jag förde samtal med Sture Bergwall (han har aldrig kallat sig Thomas Quick i kontakten med mig sedan vi förts träffades 1994) och att jag i dessa misstänkts för att få honom att ”hente fram historier og minner av drap hos ham, som han ikke har begått”. Samtalen med Bergwall inleddes för att kunna besvara åklagare Kwasts tredje frågeställning avseende rekommendationer om hur Bergwall borde förhöras i polisutredningen. Jag fick information om att i förhören med Bergwall hade av och till givit undvikande eller knapphändiga svar på frågor om morden och framför allt ville han inte avslöja var mordoffrens kroppar fanns. För att kunna ge ett underbyggt svar inledde jag därför en serie intervjuer med Bergwall, ofta mycket långa, vilket så småningom kom att resultera i över hundra timmars intervjutid mellan 1994 och 2000. Eftersom varje enskild gärningsperson kan ha flera och olika motiv vid genomförandet av multipla brott, även vid ett och samma brottstillfälle, var syftet med samtalen att skapa en klinisk profil över Bergwall, det vill säga att förstå mer av hans motiv och drivkraft både bakom de eventuella mordhandlingarna och berättandet om dem. Profilen kunde användas av polisen, dels som underlag för att underlätta Bergwalls berättande och skapa en förhörssituation där han fick optimala förutsättningar för att minnas korrekt och komplett med avseende på detaljernas art och mängd, dels för att minimera påverkan från andra källor så att hans erkännanden kunde prövas mot den objektiva verkligheten.

Att det inte förekom läckage från utredningen till Bergwall via mig kan fastställas eftersom jag helt enkelt inte hade tillgång till polisens rättsmedicinska och utredningstekniska uppgifter. Jag fick dock kännedom om vissa sakförhållanden och för att säkra att information oavsiktligt inte delgavs Bergwall spelade jag in alla vår samtal på band (precis som jag har gjort med alla de misstänkta gärningspersoner jag haft samtal med i samband med polisutredningar). Det kan tilläggas att jag aldrig förmedlade någon information från mina samtal med Bergwall till polisen. I en kommande bok avseende mina sakkunniguppdrag i domstolar (cirka 70 domstolsuppdrag samt medverkan i över hundra utredningar avseende sexualbrott och dödligt våld) samt problematisering av sakkunnigrollen, kommer jag bland annat att ställa uppgifter från banden mot de uppdiktade skildringar som ges av mig i böcker och media.

När det gäller vården på Säter har jag egentligen ingen uppfattning. Jag har själv inte varit inblandad i vården av Sture Bergwall eller av någon annan patient på Säter. Vid de få kontakter jag hade med Bergwalls terapeut Birgitta Ståhle nämndes aldrig innehållet i mina samtal, polisutredningen eller hennes terapi med Bergwall. Min kontakt med Margit Norell var huvudsakligen personlig. Att jag gick i terapi och handledning hos henne är ju i sig inget konstigt, det kan väl snarast ses som en kvalitetssäkring för mitt arbete som forskare och konsult.

Min fråga till dig: Hur skildras detta i filmen?

Att Margit Norell i egenskap av ”sektledare”bär ansvaret för att Sture Bergwall kom att dömas för åtta mord är absurt. Journalisten Dan Josefsson hittade en ”häxa” i enlighet med den gamla myten om en häxa som vill ont och skada andra. Josefssons tes om att hennes inflytande varit så stort att det lett till ett antal domar saknar en mängd logiska steg och därför trodde jag länge att det bara var ett journalistiskt grepp som med tiden skulle reglera sig själv. Sekthypotesen är befängd och min personliga kontakt med Margit Norell rörde varken behandlingen eller polisutredningen.

Mina samtal med Bergwall rörde således inte vården eller pågående utredningar utan det psykologiska hos honom som gärningsperson till upprepat sexuellt och dödligt våld (vi diskuterade bland annat hans serievåldtäkter, mordförsök, Modus operandi, ritualistiska brottsbeteende).

Din fråga: Når du ser tilbake på disse årene i din karriere, er det noe du ville gjort annerledes? Eller står du fortsatt for arbeidet

Jag satt på tre stolar under utredningen (som konsult åt polisen, som expertvittne i domstol samt samtalade med Sture Bergwall två-tre gånger per år, delvis för egen forskning). Frågan är om det gått att agera professionellt i dessa roller utan att den ena påverkade den andra. Idag skulle jag reserverat mig för en sådan situation. Å andra sidan skulle jag även i dag ge samma råd till polisen under förundersökningarna och vittna på samma sätt så som minnesexpert i domstolsförhandlingar. Däremot att jag var sakkunnig parallellt med att jag samtalade med Bergwall inom ramen för min forskning (utöver uppdraget från åklagare Kwast) skapade en potentiell risk för en sammanblandning av rollerna. Denna situation har också använts för att kritisera mig, vilket jag kan förstå. Situationen med de olika rollerna och min jävssituation i Quick-utredningarna prövades i Psykologförbundets etiska råd 1996 och jag fick en erinran (efter ett missförstånd) som  sedan togs bort helt av Psykologförbundets Överprövningsnämnd.

Samtalen inleddes och genomfördes med Sture Bergwall utifrån de förutsättningar som då var kända. Det var en komplex situation att hålla isär skuldfrågan samtidigt som att biträda polis och åklagare. Jag fick göra ett avvägande och ansåg då att rollerna gick att kombinera efter som jag delgav domstolarna generell bakgrundinformation avseende seriemord och inte uttalade mig i skuldfrågan. Jag var också tydlig mot domstolen vad mitt uppdrag var. Min uppfattning är att jag ändå lyckades hålla isär skuldfrågan och detta syns i domarna som inte fäller Quick utifrån några psykologiska förklaringar. Det finns förstås olika sätt som sakkunnigrollen skulle kunna ha hanterats på.

Det har gjorts gällande av journalisten Dan Josefsson att jag gett vetenskaplig legitimitet till att Sture Bergwall haft bortträngda minnen av de mord han erkänt och att jag därmed bidragit till fällande domar. Det finns två grundläggande fel i detta. 1) Jag har inte gett legitimitet till att Bergwall haft bortträngda minnen av morden. 2) De fällande domarna bygger inte heller på någon teori om bortträngda minnen. Josefsson, Råstam, Leif GW Persson med flera har inte varit närvarande vid någon av de domstolsförhandlingar som rört Bergwall. De som uttalat sig kritiskt skiljer inte mellan vad jag presenterar i rätten och de slutsatser tingsrätterna drar (jfr rättens tolkningar ”talar vidare med styrka”, ”förtränga” och ”att minnas skjuts på framtiden”). Påståenden om att jag förklarat för rätten ”att Bergwalls haltande berättelse kunde bero på att han förträngt sina mordminnen” är felaktigt. Jag har för övrigt aldrig använt begreppet ”förträngning”vare sig vid föreläsningar eller i domstolar.

Även om jag genom åren stärkts i min uppfattning att gärningsmän till planeratdödligt våld minns sina brott, har jag således varken förundersökningar och i domstolar påtalat, tillstyrkt eller vittnat om att Bergwall haft svårt att minnas/berätta om morden på grund av bortträngning. I ett utlåtande till Piteå tingsrätt skriver jag: ”Oftast har seriemördare mycket detaljerade minnen från morden. Dessa minnen fyller en funktion för att återuppleva den spänning som mördaren söker i själva dödandet… Att berätta om dessa gärningar väcker oftast alltför starka konflikter hos gärningsmännen och de har därför mycket stora svårigheter att tala om dessa handlingar.”

Hade då bortträngning betydelse för de fällande domarna, vilket Josefsson bygger sitt agerande på? Beträffande Appojaure-målet 1996 uttalade sig domaren Roland Åkne i en artikel samma år i Svenska Dagbladet som svar på påståenden om psykologins avgörande inflytande. Åkne klargjorde precis vad det handlade om – nämligen att det var Quicks konkreta sakuppgifter som fällde honom.

Din fråga: Hvordan har Quick-saken og Kevin-saken påvirket deg profesjonelt?

Människor har dragits med känslomässigt och förförts i en massuggestion, något som skapats inom den journalistiska domänen. Om alla säger samma sak blir det till en sanning. Jag har i begränsad omfattning valt att diskutera osakliga påståenden som skapats utifrån en bedräglig suggestiv metod. När debatten som även inbegripit psykologer, forskare och andra akademiker där många, åtminstone de som gjort sig hörda lämnat den sedvanliga källkritiken och säger samma sak – ”rättsskandal” och där böcker av Hannes Råstam och Dan Josefsson hyllats och framställts som sanningar, har det inte funnits några förutsättningar för mig att få gehör för saklighet. Det emotionella har styrt den allmänna diskussionen. Självklart har det varit frustrerande att ta del av faktafusk och att ha blivit angripen som person, och inte i min profession i media. Hela debatten har ju varit ämnad att skada mig.

När det gäller Kevin-saken finns det utöver direkta lögner mycket information som undanhållits allmänheten. På samma sätt som i förhören med Quick/Bergwall satt jag inte med i förhören med de två bröderna (två psykologer från BUP satt med och gav instruktioner till förhörsledarna). Jag gav övergripande råd till utredarna och var med vid en vallning. Jag hade kontakt med pappan, den biologiska mamman och senare även med den psykolog som Christian gick i terapi hos i drygt tre år efter att utredningen blev klar 1998. Min roll i utredningen och information som inte synliggjorts kommer att beskrivas i den bok som jag arbetar med. Vi kan återkomma till det vid ett senare tillfälle.

Sammantaget tror jag att allmänheten, men även psykologer och jurister, har upplevt det mycket förbryllande på det sätt man blandat ihop juridik och psykologi. Man har upplevt psykologin som ansvarig för fällande domar, vilket inte är korrekt och det är klart att det måste kännas förvirrande för många.

Därutöver har det varit oroande att på nära håll ta del av en utveckling där rättsväsendet i allt större utsträckning sitter i knät på media. Quick-saken, men framför allt Kevin-utredningen är ett par tydliga exempel på detta. Det är sorgligt att se hur stark rädslan är hos professionella för att gå emot majoritetens ”sanning” även om de tycker att den är galet fel.

Jag är för närvarande bortrest och kommer till Sverige den 4 oktober. Om ”Quick”-filmen fortfarande finns kvar på biograferna kommer jag att se filmen. Om den inte går kvar – jag har förstått att den publikmässigt är en flopp i Sverige – kommer jag nog att kunna se den på C More eller Netflix.

Vänlig hälsning,

Sven Å Christianson
Professor, leg psykolog
Psykologiska institutionen
Stockholms universitet