Kommentar till Wargrens presskonferens

Åklagaren Niclas Wargren slår fast att bröderna inte var inblandade i Kevins död, de har inte ens varit närvarande vid dödsfallet.

I den tidigare utredningen var bedömningen den motsatta.

De olika bedömningarna vilar på i allt väsentligt samma utredningsmaterial. Varför är det då självklart att anse att sanningen nu uppenbarats?

Bevisläget är – till skillnad mot vad åklagaren gjorde gällande vid presskonferensen – långt ifrån glasklart.

Man kan visserligen hävda, utan att det är helt fel, att bevisningen inte är tillräcklig för ett konstaterande att bröderna dödade Kevin.

Det går att komma till en annan slutsats nu än vad som skedde 1998.

Och det hade då naturligtvis varit otänkbart att lägga ner utredningen utan att försöka komma fram till hur Kevin dog.

Det som skedde var fullt rimligt och slutsatsen fullt befogad så som utredningen såg ut: Den enkla sanning som nu försvunnit ur synfältet är att bröderna redan samma kväll hade berättat att de hade varit nere vid vattnet när Kevin dog.

Och de berättade sedan relativt detaljerat hur de själva hade varit inblandade vid flera tillfällen och för olika personer.

Visserligen är några av förhören skolboksexempel på hur barnförhör inte ska gå till, men det betyder inte att allt bröderna och föräldrarna berättat om Kevins död är otillförlitligt.

Att barnen har berättat inkonsekvent i vissa delar såsom åklagare Wargren anför är inte anmärkningsvärt, det är så barn gör i låga åldrar, precis som att de håller tillbaka information om svåra händelser, vilket är väl belagt inom psykologisk forskning.

Det är en stor skillnad mellan ”inte tillräcklig bevisning” och ”avförda från alla misstankar”.

Åklagare Wargren som nu upphöjts till domare av media har varit ivrig att avfärda allt vad bröderna och föräldrarna berättat under och inte minst efter utredningen.

Wargren har också i sina kontakter med mig varit påfallande ointresserad av allt som talade för att bröderna varit inblandade i Kevins död.

Att bröderna har avförts handlar förmodligen mer om att medvetet eller omedvetet efterfölja den allmänna opinionen än om faktisk bevisvärdering.

Det förefaller vara spikat från början vad åklagaren skulle komma fram till, precis som med Bergwallkommissionen.

Detta benämns som konfimeringsbias inom psykologin.

Rättsväsendet har anledning till självrannsakan av andra skäl än som nu framförs i media från olika håll.

För närvarande har ingen klarhet nåtts om vad som faktiskt hände när Kevin dog.

Det som är frustrerande är att redovisningen från åklagaren och framför allt det som framförs i media inte ger människor en chans att förstå vad som har hänt.

Inga kritiska frågor ställs, till exempel hur kommer det sig att bröderna kom in i utredningen 1998 överhuvudtaget?

Och jag ser ett bristande ansvar i relation till brottsoffret och hans familj.

Kevin som brottsoffer har helt tappats bort.

Sven Å Christianson
professor i psykologi
Stockholms universitet