Komplettering av anmälan till Granskningsnämnden

Bäste Sven Å Christianson, Tack för dokumenten, som var intressanta och – både tragiska och upprörande – att ta del av. Jag delger dig några reflektioner. Det är ett tag sedan jag såg Josefssons film och jag tror att jag ska se den igen, som ett studium av osaklighet. Det första jag tänkte var hur Sjöberg försökte sätta sig själv i bättre dager, han var definitivt inte i mina ögon trovärdig. Han gjorde en pudel, förnekade sin egen tro på förträngda minnen samt föreföll ändå så förtjust i dem att han inte kunde låta bli att prata om dem. Jag kan förstå om han fortsätter att missuppfatta dig och förefaller vara mer känslostyrd än något annat. Glad som ett litet barn som hittat en strategi för att slippa bannor. Men, som sagt, i själva verket ger han intrycket av att själv vara mycket förtjust i den teori som han beslår dig med och vägrar att släppa den och som effekt kan han varken tillgodogöra sig det eller ta emot det, ditt upprepade klargörande. Han är liksom förförd genom medias uppmärksamhet (min teori). Och media i sammanhanget. Jag fann genast filmen slående osaklig och kunde inte förstå hur man hos SVT kunde ta emot den och visa den och därtill med så aningslösa kommentarer. Jag tyckte inte alls att den var bra. Den var ohederlig. För det första för att de inte hade en aning om vad de höll på med annat än att de populistiskt hakade på ”skandalen” med Quick. Jag undrar om de inte också medverkade till den. Som hyenor. Känslostyrda och oansvariga. Och utan skam använde de sig av dold kamera, något som jag trodde var ett brott. Rent etiskt är det definitivt ett brott. Men alla övervakningskameror som skulle vara så olämpliga för att de kränkte den personliga integriteten! Det var inte så längesen den debatten pågick. Och här på filmen kunde intervjuaren utan vidare ”öppet” använda en dold kamera och också erkänna det. Det fick mig att rysa över att det tydligen var allmänt accepterat och ett korrekt förfarande. För mig räcker detta för att ifrågasätta resten. Sedan finns det ett gammalt ordspråk som säger: som du frågar får du svar. Man lägger alltså svaret i munnen på den tillfrågade genom att leda in personen i ett resonemang där svaret i den kontexten är helt adekvat men i ett annat apart. Jag föreställer mig att man i rättslösa stater manipulerar fram falska erkännanden på liknande sätt för att fälla misshagliga personer. Det är förfärligt att tänka sig att människor avsiktligt utsätter sina medmänniskor för något sådant. Leker de Gud, eller? Eller låter sig roas över sin egen förmåga att förmå folk att ”trilla dit”? Jag skulle inte kunna leva med mig själv om jag skulle göra något liknande. Det är svårt att förstå vilket motiv de har, vad som motiverar dem till en sådan avskyvärd handling! Avsikten var säkert inte riktad mot dig utan du blev ett medel för att nå ett mål: att roa och förskräcka och bli kända och erkända (amatör)-detektiver. En polis- och åklagarutredning skulle aldrig kunna föras på det sättet, utan där söker man sanningen, verkligheten. Här söker man uppmärksamhet, egen uppmärksamhet och märkvärdighet. Sensation. Många med mig ser igenom detta och känner besvikelse över ett förlorat förtroende gentemot SVT. Josefsson lät sig förföras med i sitt eget skapade drama. Men SVT borde ha vetat bättre. Vad du ska göra åt det, åt den bild som du i förbifarten fick dig påklistrad – det är inte lätt. Du får det inte genom att förklara dig, för det uppfattas som att ”försvara sig”, att du går i försvar med en massa text som blir både obegriplig och svår att ta sig igenom och som kräver att läsaren, i det här fallet främst SVT, tar ställning om något som de inte förstår. Det är vådan med att vara expert och sakkunnig, att man inte blir förstådd. Och då blir folk defensiva (och negativa) och säker snabbaste vägen ut ur obehaget – vilket också då i viss mån vänds mot den som orsakar obehaget och känslan av att vara dum, vilket inte för allt i världen får avslöjas! Således gräver man sin grop allt djupare ju mer man försöker rätta till felen. Och när det gäller Sjöberg så utgör handlandet en blandning av projektioner och ett underbart sätt att rädda sitt eget skinn. Andra kolleger som borde ställa upp för dig är fega, eller osäkra på sin egen kapacitet. Eller så kanske de har en liten skadeglädje över ditt bakslag som får dem att själva kunna hävda sig. De har kanske varit avundsjuka i många herrans är och får äntligen en liten lättnad på trycket av den egna otillräckligheten. Eller så vill de få en chans att oskadliggöra en rival, en farlig och annars ouppnåelig konkurrent som ställer dem i skuggan. Konstnärer kan bete sig så mot varandra, riktigt fult och tarvligt. Så jag vet inte vad du ska göra mer än låta tiden arbeta för dig – och ha tillit till att den verkligen går det! För att ha blivit utsatt för denna behandling är både sorgligt och smärtsamt – och rent för jävligt, för att prata klarspråk. Det enda man kan trösta sig vid är att hut alltid går hem när tillfälle bjudes – och det gör det. Ingen slipper undan. Så man behöver egentligen inte bry sig utan bara släppa alltihop. Gå vidare in i en ny och oanvänd och alldeles fräsch dag och lev och verka! Jag kan mycket väl tänka mig att du är bäst inom ditt gebit så till den milda grad att man kan säga att du är ensam där, på din nivå. Då vet du också att du aldrig kan få ett riktigt erkännande från omgivningen då den är oförstående, det är omöjligt för dem att förstå det de inte kan och har kunskap om! Du för inte ge upp! Du måste fortsätta med dina fina och superintressanta böcker och föreläsningar! Och känn dig lycklig över vad du så unikt har att bidra med till vår värld. Fastna inte på dårarna! Sokrates sa: mot dårarna strida även gudarna förgäves. Ta det som en lärdom och ytterligare ett steg i kunskapsinhämtning och förståelse av människan. Och gå vidare! I största respekt och tacksamhet och med den bästa hälsning och lyckönskan Lisbeth B Åkerman